Lite deppiga

Usch, vad tråkigt med katten!! Lider med er men ja, tänk att det måste ju vara "nåt fel" å att hon kanske inte mår bra!??? Ni kan ju inte fortsätta ha det såhär... Hua, hoppas det ordnar sig till det bästa! Hejjar ni på Larz Kristerz ikväll???, det gör vi! Kramen

Hoppas innerligt att det löser sig med kissen. Vet hur ont det gör i hjärtat när det absolut inte fungerar.. men ibland måste man tänka på sig själv. Det ska vara roligt att vara djurägare. Inte vara en konstant motgång.. :-( Håller tummarna att det finns en fysisk förklaring och att det går att lösa på något sätt.

Det kan inte vara någon trots av något slag? Inget som är annorlunda som hon inte gillar?

Tänker på er....

Jag förstår precis din smärta. Vi gick igenom samma sak 2005. Vår Saga hade varit så skygg innan och bara tytt sig till oss. När gäster kom så var hon helt försvunnen. Hon ville aldrig gå ut, var alltid lite speciell - lite "sönderavlad". (Mamma och pappan var syskon som kommit till av i sin tur deras mamma och morfar). I alla fall..vi älskade henne, men när vi fick sonen i lägenheten började hon bli skyggare. När vi sedan flyttade till huset så bodde hon i ett endaste rum på ovanvåningen och började kissa och bajsa överallt. Vi gick till läkaren med henne (hon hade i två omgångar tidigare sprutbehandlats för Hepatit C), men de kunde inte göra något den här gången. Hon isolerade sig, var inte intresserad så mycket av oss eller att utforska hemmet. Hon mådde helt enkelt inte bra. När hon kissade, bajsade och kräktes ÖVERALLT så insåg vi att det inte fanns så mycket att göra mer än att låta henne gå vidare. Hon skulle aldrig ha vant sig vid en ny ägare när det tagit henne åtta år att bli "knätam" med mig. Jag saknar henne något otroligt, men hon slipper lida nu. HOn levde aldrig ett riktigt, riktigt fullgott kattliv.

god jul :D!