..men samtidigt lite rädd och skrämd..

jag är självklart glad och lycklig över att det verkar som att mina och pojkvännens drömmar går i lås..men samtidigt känns det så läskigt..att flytta hemifrån. att klara sig helt själv. att inte kunna springa upp till mammas rum och gråta ut i hennes famn när man är ledsen. visst, hon bor bara en timme bort och det är egentligen "bara" att sätta sig i bilen eller slänga sig på bussen och fara.. men ändå...

fjärilar i magen..