..är att Beffa har suttit i sadeln igen. Ett dressyrpass för Y på Imze.
När Y hörde att jag ska lämna tillbaka Ravve frågade hon om jag kunde tänka mig att hjälpa henne med Imze. Jag blev jätteglad och svarade såklart Ja, och idag har jag ridit honom för första gången med Y´s hjälp från marken.

Och det enda jag känner just nu är LYCKA. Jag minns inte ens när det kändes såhär sist. Eller jo, det måste ha varit när jag fick sitta upp på Dusty igen efter ca 6 månaders konvalecens. Då var jag också lycklig. Men sen dess, inget.
Allt har bara varit svart och trist och jobbigt sen jag fick sluta rida min älskade.

Jag kände mig otroligt ringrostig till en början och undrade om jag hade glömt allt. Det hade jag inte minsann, men jag har lagt mig till med en massa olater. Typ skitkass sits som försvårar otroligt mkt. Men när jag hade någon på marken, som kunde påminna och dessutom kan sin häst utan och innan, så gick det stundtals riktigt bra.

Jag tror att detta är början på något mycket, mycket roligt. Det känns så....

Så jag vill bara säga, TACK, till dig Y!

(träningsvärken imorgon, den vill jag helst inte tänka på ;) för den kommer, benen var som gele..)