På mitt kylskåp sitter en dikt jag aldrig kommer att glömma. En dikt som stallägaren skrev på tavlan när Dusty lämnat oss. De vackra orden jag möttes av när jag väl orkade ta mig tillbaka till stallet. Jag glömmer dem aldrig.
Aldrig glömmer jag heller den dag när han lämnade mig. Den vackraste jag vet, som förgyllt mitt liv under så många år.
Jag saknar honom fortfarande så otroligt mycket.

Idag är bara en sån dag när allt gör så förbannat jävla ont och tårarna bara rinner. Jag vill att han ska vara HÄR hos mig. Jag vill att det ska vara HAN jag åker till när jag far till stallet. Jag vill att det ska vara HANS rygg jag sitter på när jag är ute och rider. Jag vill att det ska vara HANS mule jag pussar på, HAN som bet mig i handen igår, HAN som får mig att må bra....Min älskade...

"Snabbt över nejden på lätta snabba kliv.
Tyst & stilla vår vita springare lämnat detta liv.
Nu kan du också raka,
med våra andra älsklingar små
Vår kärlek vi ger dig tillbaka
& aldrig lämnar du oss då..
Sov gott Dusty"