Tomhet

Snart har det gått 1 månad. 1 hel månad utan min älskade älskade Dust.
På 11 år är det längsta jag varit från honom 5 veckor.
11 år!!
Förstår ni hur tomt det är? Att inte vakna på morgonen och fundera över när man ska åka ut till stallet?
Att inte planera in varje helg så att man ska kunna göra roliga saker samtidigt som man har häst?
Att inte behöva fixa skjuts till stallet om man vill fara ut och festa kvällen innan?
Att inte kliva upp kl 7 en lördag och åka till stallet och släppa ut honom?
Att inte få pussa på hans mjuka mule?
Att inte få hans tröst när man behöver den som bäst?


Jag saknar honom så innihelvete mycket och jag kan verkligen inte förstå att jag aldrig mer ska få gräva in fingrarna i hans man och pussa på honom...

Min, bara min. ALLTID min...

Varför kunde han inte leva för evigt?

Livet är inte detsamma utan min vita springare...jag älskar honom så!

Kommentarer
Mamman...

Du har varit jätteduktig min Beffa, svårt beslut att ta och likadant allt det praktiska runtomkring, att dessutom göra det när hela livet är i gungning som du var tvungen att göra, ja det är inte bara starkt gjort, utan det har man inte ord för. Så det är inte alls konstigt att saknaden och längtan efter honom är så stor, den innefattar också all sorg och saknad över allt det du hastigt tvingats gå igenom, inte bara Dusts hädanfärd...



Du är duktig och stark, Älskar dig min Beffa!

Syns imorrn troligen ;-)

Datum: 2009-06-23 Tidpunkt: 20:28:51
vansinnet

Jag vet hur det är. Känns helt skjukt att det är en månad sen. Var har tiden tagit vägen? Känns som om jag legat i dvala eller gått igenom en tunnel eller ngt.

Datum: 2009-06-24 Tidpunkt: 08:51:51
Blogg/URL: http://emilystighall.blogspot.com



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Trackback
RSS 2.0