En kommentar
Man tror att det ska kännas bättre med tiden, men jag vet inte det jag. Tycker nästan att det blir värre på ngt sätt. Man binder in sorgen mer nu n tidigare eftersom man på ngt ätt känner att "nu borde jag vara klar".
Precis så är det. Du kunde sätta ord på det..känner precis samma sak!
Saxat från: http://www.umo.se/Att-ma-daligt/Krisens-och-sorgens-faser/
När man drabbas av en personlig kris, som till exempel sorg, kan man gå igenom fyra stadier eller faser. Ibland kan stadierna vara tydliga, men ofta övergår de i varandra utan klara gränser.
I början när något händer känner man ofta en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Den är särskilt stark och jobbig när det händer något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar vara någon till några dagar. Under denna fas kan man reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ändå kan tankarna rusa runt och kännas snurriga och jobbiga. Man kan också reagera med att få panik och göra saker man annars inte skulle göra, till exempel skrika eller gråta offentligt, bli förvirrad och säga eller göra saker man sedan ångrar.
Den andra fasen kallas reaktionsfasen. Den fasen kan vara allt från någon vecka upp till några månader. Då börjar chocken och känslan av overklighet att gå över och man börjar kunna ta till sig det som hänt. I detta stadium är man ofta förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Man kan också bli arg och förbannad och tycka att det som hänt är någons fel. Man kan få svårt att sova, svårt att äta, eller tröstäta. Man känner förtvivlan och gråter kanske mycket.
Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den fasen varar oftast mellan ett halvår och ett år. Då tänker man på det som hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre, man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.
Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen, då man är beredd att ta tag i livet på nytt och försöker lära sig leva med de erfarenheter som man fått. Man kanske börjar längta efter att göra saker som är roliga och intressanta igen. Man minns vad som har hänt, men gradvis har sorgen minskat.
