"...och himlen var oskyldigt blå : en berättelse från tsunamins Khao Lak" av Charlotta Ölander.

Gripande bok som får en att om inte förstå så iallafall mer förstå hur hemskt det var när tsunamin drog in.
Om rädslan och flykten och vägen tillbaka.



Vår uppmärksamhet riktades mot havet. Jag hörde inga rop eller skrik på hjälp men allas blickar vändes mot stranden. Ute på havet såg jag en båt som liksom slukades av en stor våg. Jag tänkte: åh jäklar, men förstod inte faran, tänkte inte att de som var ombord kunde dö. Vattnet var varmt och de flesta kan ju simma. En våg som såg ut som ett vitt streck kom närmare. Jag hade lämnat mina glasögon på rummet och ser inte så bra på långt håll utan dem, men Richard som såg bättre sa: "Kolla vilken häftig surfvåg! Kom, vi går ner och tittar." Min intuition sa: Nej! Av någon anledning ville jag inte gå mot stranden. Sedan gick allt mycket snabbt.